Jag har varit panisk rädd för att flytta under flera år. Jag tror det kan bero på att en flytt alltid är jobbig och J´s sista flytt var mer än jobbig.

Han pluggade i Linköping och hade precis haft framläggning av sitt examensarbete, redan då såg han lite blek ut. Vi gick hem, tillsammans med hans mamma med planen att vi skulle gå ut och äta en riktigt god middag. Väl hemma så fick han frossa och hög feber. Sen kräktes han hela natten. Med mig i samma säng och hans mamma bredvid i soffan. Han bodde i en liten student etta. Han frös så han skakade och kröp så nära mig han kunde. Jag höll istället på att brinna upp eftersom J måste haft närmare 40graders feber. Dagen efter skulle vi flytta. J´s mamma med en ond rygg och jag med extrem järnbrist. Järnbrist gör en mycket svag. Vi fick tag i J´s kompis Kalle som hjälpte oss. In med allt i bilen, J låg i sängen och hörde inte ens att vi flyttade, så dålig var han. Vi baxade in honom i bilen och jag fick köra med släp. Jag gillar inte att köra med släp, jag är lite en höna på det området. J´s mamma stannade kvar och städade lägenheten. Halvvägs till Helsingborg börjar det snöa och vi har sommardäck. Kl.22 kommer vi till Halmstad för att lämna av J´s gamla säng hos J´s mormor, då ringer min syster och berättar i detalj hur hon fått avliva sin älskade häst. Jag börjar störtgråta, det är så fruktansvärt sorgligt. Vi lämnar sängen men tydligen skulle vi lämnat den hos J´s föräldrar. Det märker vi inte fören vi får veta att J´s mamma mitt i natten har hyrt ett släp och flyttat sängen. Själv. När vi kommer till Helsingborg vid 23 tiden har jag fixat två kompisar som hjälper att bära in J´s grejer. J mår fortfarande dåligt och kan knappt hjälpa till. Sen kraschar vi i sängen.

Det är kanske inte så konstigt att jag varit rädd för att flytta. Men nu är vi på gång som ni ser. Det känns helt okej.

Posted in Livet
Share this post, let the world know